Bett-arenan är full av folk. Det är stimmigt och svårt att höra. Jag missar det mesta av vad den första talaren Anastasia de Waal har att säga om Technology and How We Learn. Ljudmiljön är dålig men ändå, det jag främst upplever är att det är spännande att få leva i en tid och ta del av en omvälvande utveckling, som håller på att förändra världen radikalt. Lärdomsinstitutionerna har kanske ännu inte förändrats nämnvärt men lärandet har.
 |
| Foto och montage: Henrika Florén |
Nästa talare är Armand D’ Angour från Oxford University. Han talar om att vi inte kan backa till värld där undervisning bara sker ansikte mot ansikte. Han poängterar också vikten av att ge individuell återkoppling, och att vi måste skapa en motiverande inlärningssituation. En bra lärare kan skapa en lärsituation så att eleven vill lära sig. Allt handlar om kvaliteten på läraren. Riktad vägledning är helt väsentligt för elevens lärande. Han talar också om att vi lär oss bättre när vi är känslomässigt engagerade. Eleven måste vilja lära sig och det kan vi stimulera hos eleverna genom hur vi undervisar och vägleder. Den moderna digitala kontexten är ett hjälpmedel här för att den bland annat möjliggör snabbare återkoppling, men avgörande är ändå kvaliteten på läraren för att lära situationen ska bli bra och av hög kvalitet.
 |
| Foto och montage: Henrika Florén |
Bette Chambers från the University of York talar under rubriken ”But what do they learn?” På vilket sätt och hur mycket lär sig barn av teknik. En resultat av forskning som hon lyfte fram visar att digitala verktyg endast ger små positiva effekter på barns lärande, men att det beror på att lärare är skeptiska till att använda datorer. Hon påpekar också att teknik är ett verktyg som om den används på rätt sätt kan vara effektiv, men endast då. Digitala verktyg gör det möjligt för elever att på ett helt nytt sätt gå framåt i sin egen takt, men det visar också läraren tydligare vilka barn som kämpar och gör det tydligt för läraren om hen behöver repetera begrepp eller områden för en hel grupp eller för vissa barn i gruppen.
 |
| Foto och montage: Henrika Florén |
Susan Greenfield är neurobiolog och forskare. Hon börjar med att tala om att vi måste veta vad vi har för mål och syfte innan vi kan designa lämplig programvara. Hon påpekar att information ofta blandas ihop med kunskap. En dator kan handskas med information bättre än en människa men den kan inte tänka eller förstå. Hon uppmanar också publiken att tänka efter just kring syftet med att introducera och använda ny teknik för barn. Hon tar upp den gamla sanningen att vi blir bra på saker vi gör ofta, eller repeterar. Barn som spelar mycket videospel kommer alltså att bli bra på just detta och deras hjärnor kommer att anpassa sig och växa till, som ett resultat av de aktiviteter de gör ofta och repetitivt. Kopplingar mellan hjärnceller skapas när vi interagerar med världen via våra sinnen. När vi spelar videospel går kroppens belöningssystem in och vår hjärna får ett flöde av dopamin, alltså belöning. Det finns indikationer på att ungdomar med ADHD använder videospelandet som en sorts självmedicinering eftersom vid adhd ser man en brist i dopaminproduktion. Hon lägger ingen värdering i sitt uttalande.
Alla fyra talarna poängterar att läraren är fortsatt viktig och att tekniken ger nya möjligheter men inte är någon lösning i sig. Alltså digitala hjälmedel ersätter inte läraren men kan på ett effektivt sätt förstärka lärandet, men för att detta ska kunna ske på ett effektivt sätt behövs kunskap om hjärnan och inlärning och tydliga mål och syften för undervisning.
Jag tänker att det är viktigare än någonsin att att sätta fokus på lärarens kunskap och kompetens att använda de nya verktyg den digitala tekniken ger och att skapa positiva inlärningsmiljöer för barn och ungdomar. Tekniken ersätter inte någon pedagog i stället ökar den behovet att skickliga pedagoger för att hjälpa elever att hitta vägen till lärande.
 |
| foto och montage: Henrika Florén |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar