 |
| Foto: Henrika Florén |
Att se och höra sir Ken Robinson är en upplevelse utöver det vanliga. Det är snarare som inför en konsert än ett föredrag av någon inom utbildning. Publiken trycker på mot de stängda dörrarna. Det är armbågar och trängsel. När insläppet låter vänta på sig p.g.a. tekniskt krångel kan jag känna folkmassans otålighet. Det är som när vi lekte sardiner som barn, fast i jätteformat. Vi står packade som sillar.
Jag har tur som blir uppfångad och placerad längst fram. Jag kan både se höra sir Ken utan problem. Sir Ken, som andra talare jag hört under Bett2013 talar om förändringar i samhälle och utbildningssystem och att vi fortfarande bedriver under-visning som om vi skulle förbereda våra barn och ungdomar för ett industri-samhälle med arbeten vid löpande band. I själva verket vet vi inte hur arbetsmarknaden kommer se ut, vilka förmågor och kompetenser som enskilda individer kommer att behöva.
Sir Ken talar också om bildning och kunskap som personlig utveckling. Alla har någon förmåga, något som är speciellt. Ska vi då inte tillåtas upptäcka och utveckla detta? Han tar upp frågan om hur mycket vi bör styra våra ungdomars val av studieområde? Ska vi som föräldrar, pedagoger, vuxna rekommendera en studieväg som vi ser som säker för att den ger en stadig utkomst? Det blir då ett problem när arbetsmarknad och arbetsområden ändras och utvecklas med rasande fart.
Istället berättar om sin son som läste konsthistoria och filosofi. En kombination som kan tyckas mindre matnyttig om man vill försörja sig men som gjorde det möjligt för sonen att arbeta för Sotheby’s med att köpa och sälja konst och antikviteter, ett arbete som han älskar och som gett ett rikt och intressant liv och bra inkomster. Sir Kens poäng är naturligtvis att vi ska vara försiktiga med att avråda den som vill studera vidare eftersom vi faktiskt inte vad det kan leda till och att kunskap alltid är en lätt börda att bära.
Sammantaget är det en inspirerande timme med en av utbildningsvärldens stora tänkare idag.
 |
| Foto och montage: Henrika Florén |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar